Greek-born Spanish Mannerist Painter, 1541-1614 Considered a representative of late Renaissance Spanish art, El Greco was actually born in Greece, on the island of Crete. After studying in Venice under Titian, El Greco settled in Toledo, Spain in 1577. At the time he was wildly popular, his emotionally religious paintings being just the ticket for the hometown of the Spanish Inquisition. After his death his work was largely ignored until the beginning of the 20th century; now he considered one of the inspired geniuses of Western art. His distinctive style features bold shapes and colors, with elongated and slightly distorted figures. In Toledo El Greco was in constant demand and liked living large: he maintained a private orchestra to accompany his meals.  Related Paintings of El Greco :. | St Bartholomew | The family of El Greco | Hochzeit zu Kana | christ on the mount of olives | Madonna and Child with St Martina and St Agnes |
Related Artists:
PESNE, Antoine
French painter (1683-1757) French painter active in Prussia. He studied with his father, the portrait painter Thomas Pesne (1653-1727), and with his maternal great-uncle, Charles de La Fosse. In 1703, as a pupil at the Academie Royale, he would have won the Prix de Rome with his Moses and the Daughters of Jethro (untraced), had not Jules Hardouin Mansart, adviser to the Academie, deemed all entries that year unworthy. Nevertheless Pesne left for Italy, making the acquaintance of Jean Raoux in Venice and being allowed the use of a studio in Rome by Charles Porson, Director of the Academie de France. While in Venice, Pesne painted the portrait of Friedrich Ernst von Knyphausen
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Francis Danby
Irish Painter, 1793-1861 was a British painter of the Romantic eraBorn in the south of Ireland, he was one of a set of twins; his father, James Danby, farmed a small property he owned near Wexford, but his death, in 1807, caused the family to move to Dublin, while Francis was still a schoolboy. He began to practice drawing at the Royal Dublin Society's schools; and under an erratic young artist named James Arthur O'Connor he began painting landscapes. Danby also made acquaintance with George Petrie, and all three left for London together in 1824. This expedition, undertaken with very inadequate funds, quickly came to an end, and they had to get home again by walking. At Bristol they made a pause, and Danby, finding he could get trifling sums for water-color drawings, remained there working diligently and sending to the London exhibitions pictures of importance. There his large oil paintings quickly attracted attention. Danby painted "vast illusionist canvases" comparable to those of John Martin of "grand, gloomy and fantastic subjects which chimed exactly with the Byronic taste of the 1820s."The Upas Tree (1820) and The Delivery of the Israelites (1825) brought him his election as an Associate Member of the Royal Academy. He left Bristol for London, and in 1828 exhibited his Opening of the Sixth Seal at the British Institution, receiving from that body a prize of 200 guineas; and this picture was followed by two others on the theme of the Apocalypse. In 1829 Danby's wife deserted him, running off with the painter Paul Falconer Poole Danby left London, declaring that he would never live there again, and that the Academy, instead of aiding him, had, somehow or other, used him badly. For a decade he lived on the Lake of Geneva in Switzerland, becoming a Bohemian with boat-building fancies, painting only now and then. He later moved to Paris for a short period of time. He returned to England in 1840, when his sons, James and Thomas, both artists, were growing up. Danby exhibited his large (15 feet wide) and powerful The Deluge that year; the success of that painting, "the largest and most dramatic of all his Martinesque visions, revitalized his reputation and career. Other pictures by him were The Golden Age (c. 1827, exhibited 1831), Rich and Rare Were the Gems She Wore (1837), and The Evening Gun (1848). Some of Danby's later paintings, like The Woodnymph's Hymn to the Rising Sun (1845), tended toward a calmer, more restrained, more cheerful manner than those in his earlier style; but he returned to his early mode for The Shipwreck (1859).